Johan Georg Otto von Rosen, född 13 februari 1843 i Paris, död 1923 i Stockholm, var en svensk konstnär och greve av ätten von Rosen. Han målade i den akademiska stilen, till stor del historiemåleri och porträtt. Han var professor vid Konstakademien 1880-1908 och dess direktör 1881-1887 samt 1893-1899. Som konstakademiens direktör kom han i stark konflikt med den nya generation av konstnärer som krävde reformer av akademiens utbildning och utställningsverksamhet, de så kallade opponenterna. Georg von Rosen föddes i Paris 1843 som son till generalkonsuln greve Adolf Eugene von Rosen (kallad "de svenska järnvägarnas fader") och hans hustru Euphrosyne Rizo-Rangabe. Hans första levnadsår förflöt i Paris, varifrån familjen flydde till Sverige under februarirevolutionen 1848. Han studerade 1855-1861 vid Konstakademien i Stockholm. 1862 besökte Rosen världsutställningen i London där han lärde känna belgaren Henri Leys' arbeten, målningar med scener från medeltiden och renässansen målade i ålderdomlig stil. Dessa verk gjorde ett stort intryck på von Rosen. Han skrev själv Stående hvarje dag i flere timmar, försjunken i åskådandet af dessa om en snart sagdt öfvermänsklig intuition vittnande bilder, som likväl flertalet i den stora hopen med likgiltighet skred förbi, drömde jag mig tillbaka in i en hänsvunnen tid och för mina yttre ögon försvann hela den öfriga utställningen, den omgifvande mängden, ja hela den existerande verlden! Då jag lemnade London, var jag på 14 dagar vorden 300 år äldre. Rosen uppsökte följande året mästaren i Antwerpen och tillbringade en tid i hans umgänge och i hans atelje. Återkommen till Sverige, inspirerad av mötet, målade han Sten Sture d.ä. intåg i Stockholm. Den medeltida stadsmiljön med det noggranna återgivandet av stenläggningen och den närmast osannolika rikedomen på byggnadsdetaljer känns igen från Leys målningar. von Rosen belönades med kunglig medalj för målningen, och blev hyllad och uppskattad av Oscar II på grund av bildspråket, som i hög grad uttryckte den oscarianska epokens ideal. Samma år begav han sig ut på resa och besökte Egypten, Palestina, Syrien, Osmanska riket, Grekland och Ungern där han studerade måleri. 1866 vistades han ett år i Rom och vistades sedan åter hos Leys fram till dennes död 1869. Därefter studerade han i Menchen under Karl Piloty och reste sedan vidare till Italien innan han återkom till Sverige 1871. Efter hemkomsten målade han Erik XIV och Karin Månsdotter. 1872 blev han ledamot av Konstakademien, 1874 blev han vice professor, 1879 kammarherre och 1880 professor i figurteckning och målning. 1881-1887 samt 1893-1899 var han direktör för Akademins läroverk. 1892-1900 var han även ordförande i Nordiska samfundet till bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet, numera Djurens Rätt. Han avled 1923 och förblev ogift under hela sitt liv.  Related Paintings of georg von rosen :. | klassisk | The Explorer A.E. Nordenskiold | The Entry of Sten Sture the Elder into Stockholm | joran persson och karin mansdotter | The Christmas Fair |
Related Artists:
George Hitchcock
1850-1913 George Hitchcock (1850 - 1913), American artist, was born in Providence, Rhode Island. Hitchcock graduated from the University of Manitoba, and from Harvard Law School in 1874. He then turned his attention to art and became a pupil of Gustave Boulanger and Jules-Joseph Lefebvre in Paris. He attracted notice in the Paris Salon of 1885 with his "Tulip Growing", of a Dutch garden he painted in the Netherlands. For years he had a studio at Egmond-aan-Zee, in the Netherlands. He became a ch??valier of the French Legion of Honour; a member of the Vienna Academy of Arts, the Munich Secession Society, and other art bodies; and is represented in the Dresden gallery; the imperial collection in Vienna; the Chicago Art Institute, and the Detroit Institute of Arts.
GREUZE, Jean-Baptiste
French Rococo Era Painter, 1725-1805 French painter and draughtsman. He was named an associate member of the Academie Royale de Peinture et de Sculpture, Paris, in 1755 on the strength of a group of paintings that included genre scenes, portraits and studies of expressive heads . These remained the essential subjects of his art for the next 50 years, except for a brief, concentrated and unsuccessful experiment with history painting in the late 1760s, which was to affect his later genre painting deeply. Though his art has often been compared with that of Jean-Simeon Chardin in particular and interpreted within the context of NEO-CLASSICISM in general, it stands so strikingly apart from the currents of its time that Greuze's accomplishments are best described, as they often were by the artist's contemporaries, as unique. He was greatly admired by connoisseurs, critics and the general public throughout most of his life. His pictures were in the collections of such noted connoisseurs as Ange-Laurent de La Live de Jully, Claude-Henri Watelet and Etienne-Francois, Duc de Choiseul. For a long period he was in particular favour with the critic Denis Diderot, who wrote about him in the Salon reviews that he published in Melchior Grimm's privately circulated Correspondance litt?raire. His reputation declined towards the end of his life and through the early part of the 19th century, to be revived after 1850, when 18th-century painting returned to favour, by such critics as Theophile Thore, Ars?ne Houssaye and, most notably, Edmond and Jules de Goncourt in their book L'Art du dix-huitieme siecle. By the end of the century Greuze's work, especially his many variations on the Head of a Girl, fetched record prices, and his Broken Pitcher (Paris, Louvre) was one of the most popular paintings in the Louvre. The advent of modernism in the early decades of the 20th century totally obliterated Greuze's reputation.
Baron Jean-Baptiste Regnault
Paris 1754-1829 French painter. His first teacher was the history painter Jean Bardin, who took him to Rome in 1768. Back in Paris in 1772, he transferred to the studio of Nicolas-Bernard Lepicie. In 1776 he won the Prix de Rome with Alexander and Diogenes (Paris, Ecole N. Sup. B.-A.) and returned to Rome, where he was to spend the next four years at the Academie de France in the company of Jacques-Louis David and Jean-Francois-Pierre Peyron. While witnessing at first hand Peyron's development of a manner indebted to Poussin and David's conversion to Caravaggesque realism, Regnault inclined first towards a Late Baroque mode in a Baptism of Christ (untraced; recorded in two sketches and an etching), then, in Perseus Washing his Hands (1779; Louisville, KY, Speed A. Mus.), to the static Neo-classicism of Anton Raphael Mengs.